Vi kan bättre!

Thomas Lindén

Thomas Lindén är statschefläkare och avdelningschef vid Socialstyrelsen. Han har lett narkotikatutredningen som nu har lämnat sitt slutbetänkande "Vi kan bättre! Kunskapsbaserad narkotikapolitik med liv och hälsa i fokus". I det uppmanas regeringen bland annat att ge Nka ett särskilt uppdrag att arbeta med kunskap kring anhöriga till personer med skadligt bruk eller beroende och/eller samsjuklighet.

I Sverige är dödligheten vid bruk och beroende av narkotika en av de högsta i Europa. Den övergripande målbilden för narkotikautredningen Vi kan bättre! är att minska dödsfallen med minst 20 procent, räknat från 2022 års nivå och fem år efter att programmet har införts. Thomas Lindén är statschefläkare och avdelningschef vid Socialstyrelsen och har lett narkotikautredningen.

– De förslag som vi har lämnat här rör hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens ansvar. Sedan finns det andra utredningar som kompletterar vår utredning, säger han.

Utredningen har lyssnat in forskare, men också företrädare för det civila samhället och personer med egen erfarenhet av skadligt bruk eller beroende av narkotika. Genom workshops och intervjuer har även anhöriga fått bistå med synpunkter och tankar.

– Anhöriga till personer med skadligt bruk är ofta förtvivlade, säger Thomas Lindén. Man har närstående som är drabbade under lång tid och man hittar inte stödinsatser som kan hjälpa.

Anhörigstöd

14 procent av alla vuxna anger att de har en närstående som använder narkotika. I utredningen Vi kan bättre! framkommer att anhöriga har behov av utbildning om skadligt bruk och beroende av icke förskrivna läkemedel. De vill ha verktyg så att de kan hjälpa sina närstående och de behöver information om vart man kan vända sig för att få hjälp och eget stöd. Att dela erfarenheter med andra kan vara bra, men på mindre orter är det många som föredrar individuellt stöd, eftersom beroendeproblematik ofta är omgärdad av stigma och skuld.

– Anhöriga har ofta en viktig roll i rehabiliteringen, men situationen kan upplevas som väldigt betungande, säger Thomas Lindén.

Socialtjänsten har tagit fram vetenskapligt beprövade program för socialt stöd, för att kunna motivera personer med missbruk att söka behandling. Bland programmen finns också psykosociala behandlingsinsatser som inkluderar anhöriga. Idag saknar dock uppskattningsvis 30 procent av kommunerna vetenskapligt belagda anhöriginsatser. Narkotikautredningen föreslår därför att stödet ska bli mer likvärdigt i hela landet och att primärvården ska bli bättre på att uppmärksamma och erbjuda stöd till anhöriga. Dessutom föreslås en bättre samverkan mellan kommuner och regioner, liksom en tydligare nationell styrning, samt att anhöriga till personer med beroendesjukdomar ska inkluderas i den nationella anhörigstrategin.

– Förutom underlaget till regeringen har vi också konkreta förslag till hur regioner och kommuner ganska omgående kan börja arbeta för att förbättra för anhöriga och närstående, säger Thomas Lindén.

Ett delat ansvar och tydligare lagstiftning

Både socialtjänsten och hälso- och sjukvården har ansvar för anhöriga. Socialtjänsten har dock ett tydligare uppdrag när det gäller anhöriga till personer med missbruks- och beroendeproblem. Samsjuklighetsutredningen föreslår att detta ansvar ska tydliggöras ytterligare i Socialtjänstlagen(5 kap. 10 § SoL). Man föreslår också att Patientlagen (2014:821) ändras så att hälso- och sjukvården blir skyldig att erbjuda utbildning till enskilda och anhöriga om bland annat beroendesjukdomar. Frågan är dock vilken kapacitet som finns för att hantera ökade insatser.

– Vi föreslår en omfattande resursförstärkning till kommuner och regioner, säger Thomas Lindén. Samhällets kostnader för narkotika är hundra gånger större än vad som idag läggs på preventiva åtgärder. Det finns verkligen pengar att spara på ett bättre stöd till både anhöriga och närstående.

I slutbetänkandet föreslås också att SoL ska kompletteras med en bestämmelse om att ett barns behov av information särskilt ska beaktas om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet bor varaktigt hos har missbruksproblem. Socialtjänsten har en omfattande skyldighet att ge barn stöd på olika sätt. I de dialoger utredarna av Vi kan bättre! haft med anhörigorganisationer och yrkesverksamma, framkommer dock att barn som är anhöriga behöver uppmärksammas mer och att stödet till dem behöver förstärkas ytterligare.

Koordination av insatser

För dem som brukar narkotika kan det vara betydelsefullt och motiverande att upprätthålla kontakten med familjemedlemmar och vänner. Samtidigt anger anhöriga att den oro och kraft som läggs på att stödja, bistå och koordinera vård- och stödkontakter påverkar livet på många sätt. Anhöriga drabbas av fysisk och psykisk ohälsa, vilket kan leda till sjukskrivning och ekonomisk utsatthet. Ofta är kontakterna med myndigheter tidskrävande och svåra att hantera. Socialtjänsten har idag ansvar för att ge stöd till anhöriga till personer med missbruks- och beroendeproblem. Dock saknas det på de flesta ställen personal som arbetar specifikt med anhöriga till just denna målgrupp. Från anhöriga finns en önskan om att det ska finnas koordinatorer som kan hjälpa till med att driva frågor som har med insatser för den närstående att göra.

– En statlig utredning kan inte föreslå hur koordinationen ska vara organiserad, men vi föreslår att Socialstyrelsen ska utgöra en motor som skapar kunskapsunderlag och förslag för sådana här insatser, säger Thomas Lindén. Vi anser att ansvaret ska delas med Folkhälsomyndigheten som kan arbeta med preventiva åtgärder och metoder för implementering.

Lärande exempel

Goda erfarenheter från olika verksamheter skulle kunna delas och spridas till andra. För att förbättra anhörigstödet och kunskapen kring skadligt bruk och beroende, föreslås exempelvis insatser som öppet intag utan biståndsbeslut, strukturerade anhörigprogram, neutrala mötesplatser för anhöriga, digitala kommunöverskridande gruppmöten, familjeorienterade stödprogram, information om självhjälpsgrupper, e-tjänster och anhörighelger.

– Socialstyrelsen kan bistå med att kunskapen om de bästa metoderna sprids, säger Thomas Lindén. Det är problematiskt att det ser så väldigt olika ut med stöd i olika kommuner och att de metoder man använder inte är evidensbaserade. I värsta fall kan icke vetenskapligt belagda arbetssätt till och med vara skadliga. Därför är det viktigt att alla får tillgång till rätt information.

Civilsamhällets insatser

Civilsamhällets organisationer erbjuder ofta stöd genom olika program. De kan också få bidrag av Socialstyrelsen för detta ändamål. Problemet är att bidragen är kortsiktiga och att det kan vara svårt att kräva att organisationerna ska hålla sig uppdaterade om aktuellt kunskapsläge på området.

– Vi ser att det finns verksamheter i civilsamhället som verkligen fungerar, säger Thomas Lindén. Det är effektivt att ta vara på den kunskapen och kompetensen och att lägga resurser på att ge stöd åt dem och på forskning kring vilka metoder som kan spridas. Samtidigt är det naturligtvis problematiskt om insatserna blir kortsiktiga eftersom det krävs långsiktiga lösningar och uthållighet för att lyckas på det här området.

I vissa fall samverkar civilsamhällets organisationer med kommuner och regioner, vilket gör det lättare att kontrollera och följa upp verksamheten.

– Det är viktigt att poängtera att vi kan lära oss av olika erfarenheter, men det yttersta ansvaret ska aldrig ligga på civilsamhället, utan på de offentliga aktörerna, säger Thomas Lindén.

Ett särskilt uppdrag åt Nka

Ett förslag från utredningen handlar om att ge Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Nka, ett särskilt uppdrag som inkluderar att samla kunskap, genomföra kartläggningar, skapa kunskapsöversikter, utbildningar, registerstudier samt att utveckla och följa upp metoder för anhörigstöd inom området. Syftet är att överbrygga gapet mellan teori och praktik och att stärka samverkan mellan anhöriga, närstående, myndigheter, hälso- och sjukvård och socialtjänst.

– Varje anhöriggrupp har sina behov, säger Thomas Lindén. Vi föreslår att Nka ska få uppdraget att utreda vad som behövs och att sprida kunskap och erfarenheter om vad som är mest hjälpsamt för de anhöriga och deras närstående. Dessutom anser vi att en nationell stödlinje för anhöriga bör inrättas.

Ingrid Lindholm arbetar som praktiker och möjliggörare inom området anhöriga till personer med psykisk ohälsa på Nka. Hon har, tillsammans med verksamhetschef Lennart Magnusson, bidragit med underlag till narkotikautredningen. Hon har också lett BLN (Blandade Lärande Nätverk) om samsjuklighet, där anhöriga, närstående, forskare, vårdpersonal och civilsamhälle möts för att lära av varandra. 

– Det finns väldigt lite kunskap och forskning om den här anhöriggruppen, säger hon. De vi möter vittnar om sin oro, utsatthet och maktlöshet. Många anhöriga vågar inte heller söka stöd på grund av stigma och skam och därför vet vi varken hur många som lever så här eller vad de behöver. 

Ingrid Lindholm är positiv till de lagförslag som utredningen har presenterat på anhörigområdet.

– Även om många har olika åsikter om bästa vägen framåt inom narkotikapolitiken och beroendevården, så är de flesta eniga om anhörigas behov av stöd, säger hon. Med det här uppdraget skulle Nka kunna få mer kunskap som kan leda till bättre stöd, hjälp och information för dem som behöver det.

Mer information om utredningen finns på Regeringens webbplats

Helena Isaksson Baeck