Barn och unga känner sig ofta ensamma

Barn och unga kontaktar Bris för att prata om till exempel sorg, skilsmässor eller psykisk ohälsa. Ämnena är många och de som hör av sig uttrycker ofta att de inte har någon annan vuxen att prata med om sina problem.
– Många barn känner sig väldigt ensamma, säger Henrik Orrbeck, Bris, regionombud region Väst.

Bris har ungefär 30 000 kontakter per år. Till stödtelefonen ringer barn upp till arton år gratis. Många berättar att det är första gången de talar med en vuxen person om sina djupaste bekymmer. Till Bris kan man också maila och man kan chatta eller delta i ett diskussionsforum där unga hjälper varandra med olika problem.

Nästan bara tjejer

Åttio procent av alla som hör av sig är flickor och snittåldern är 14 år.

– Vi försöker nå killarna, men varför är det så svårt att nå dem? undrar Henrik Orrbeck.

Statistiken visar att killar är kraftigt överrepresenterade när det gäller självmord och de är mer våldsutsatta än flickor, men killarna tar inte upp luren och ringer till Bris. De flesta skriver inte det där mailet som kanske skulle behövas för att få råd och stöd av en vuxen.

– Vi måste lära oss att anpassa oss så att fler killar vågar prata om känslor och tankar! menar Henrik Orrbeck.

Ensamheten

När barn och unga hör av sig till Bris handlar det ofta om ensamhet.

– Det finns ingen tid, säger Henrik Orrbeck. Samtal med vuxna är en bristvara.

Han jämför med hur man tänkte kring ergonomi på Volvo på sjuttiotalet. Man insåg att det var viktigt att fundera över hur kroppen användes för att människor inte skulle ta skada.

– Idag borde vi reflektera över hur vi ska hantera vår inre stress istället, menar han.

Han exemplifierar med en pappa som berättade hur han stressad kom hem från jobbet och hörde snyftningar från dotterns rum. Han gick in och såg att hon satt på sin säng och grät för att hennes undulat hade dött. Pappan satte sig genast i bilen, körde till zooaffären och köpte tre undulater. Först efteråt insåg han att han hade glömt det viktigaste: att sätta sig ner och prata om döden och sorgen. Dottern ville inte ens ha någon ny undulat.

– Vi missar ofta själva grundinformationen om vi inte saktar ner och sätter oss ner för att verkligen lyssna, säger Henrik Orrbeck.

Att lyssna på rätt sätt

Vuxna kan också ringa till Bris. Oroliga föräldrar, mor- och farföräldrar, idrottsledare och andra som vill få råd kring hur de ska hantera knepiga situationer är välkomna att höra av sig. Bris-akademin erbjuder utbildningar, föreläsningar och seminarier för bland andra yrkespersoner inom socialtjänsten, skolan, barnomsorgen, hälso- och sjukvården och rättsväsendet. Genom ett samarbete med Ersta Sköndal högskola arrangerar Bris också en högskoleutbildning som heter Samtal med barn och ungdomar.

Men att prata med barn kräver något annat än högskolepoäng, menar Henrik Orrbeck:

– Har vi värme, empati och nyfikenhet så blir det alltid bra, för det känner barnet. Barnet tänker inte på hur du formulerar frågan. De vill ha någon som lyssnar med värme och stora öron.

Många barn säger att det svåra inte är att bli mobbad, det svåra är att ingen ställer frågan: hur har du det? Att inte bli sedd är ofta det allra värsta.

Vår uppgift är inte att göra om barnen

– När jag jobbade som lärare kommer jag ihåg hur en hel klass började cirkulera runt mig, säger han.

Det här är en rebus, sa de. Tänk på ett TV-program! Henrik Orrbeck kunde inte lista ut rebusen.

– Antikrundan, så klart, skrattade eleverna.

– Vi måste kunna ta sånt, säger han. I barnens ögon är vi vuxna antika och vi måste kunna stå upp för dem och vara vuxna.

Han refererar till Sokrates ord om den slarviga ungdomen. "Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta." Samma retorik förs fram än idag.

– Vi vill så gärna göra om barnen litegrann, säger han. Men vi måste möta dem som de är, inte som vi önskar att de ska vara.

Han menar att det är livsfarligt att nedvärdera ungas sätt att tänka, uttrycka sig och vara. Ett negativt bemötande gör att barnen sluter sig.

– Vår reaktion kan ytterligare stärka barnets tro på att det gör och tänker fel. Barn vågar återkomma bara när vi lyssnar in och tror på dem.

Allvar bakom bus

– Vi får en del bussamtal, säger han. Dem kallar vi för testsamtal. När någon ringer och frågar efter pizza frågar vi: Vilken sorts pizza vill du ha? Sedan kan vi börja prata om allt det andra – det viktiga.
Många barn väntar väldigt länge med att ringa.

– Ni ska veta hur många hinder det kan finnas, säger Henrik Orrbeck.

Barnen tror ofta att det är deras fel när något känns problematiskt. Därför kan det ibland vara viktigt att vänta in, att inte ställa för många frågor, utan att låta barnen styra hur mycket de vill berätta.

– Men det vi alla kan säga är. Vad modig du är, tack för att du har sagt det här till mig, vi ska hjälpas åt att lösa detta.

Vuxnas roll är att förmedla hopp

Många undrar hur Bris kan hjälpa barn som är anonyma. Henrik Orrbeck menar att det handlar om att förmedla hopp och meningsfullhet. För att det ska fungera måste man som vuxen behålla sitt lugn och sin trygghet och försöka få barnet att tänka i nya banor.

– Är det kris och en mycket svår situation så finns möjligheten att gå ur sin anonymitet, säger han.
Sjutton kuratorer är anställda för att ta emot alla samtal och de kan också hjälpa till med konkreta saker om det skulle behövas. De kan biträda barnen i kontakter med myndigheter eller leda dem till olika former av stöd.

– Barn har rätt att komma till tals och att bli respekterade, säger Henrik Orrbeck. Och vi vuxna kan vara en viktig pusselbit i deras liv.

Läs mer om Bris på www.bris.se

Text: Helena Isaksson Baeck
Foto: Gun Hjortryd
Texten publicerades 2014.