Berätta allt för barnen

När cancerbeskedet drabbade familjen blev det viktigt att skapa trygghet i kaoset. Sjukdomstiden blev en gemensam resa. Tung, ledsam, men också full av kärlek. Ett fint bemötande från vården och en fungerande vardag skapade andrum i sorgen.

När Louise Nordlund Isaksson fick beskedet om maken Hans allvarliga blodsjukdom visste hon inte vad hon skulle säga till sonen som var 14 år då. Men när han kom hem från skolan märkte han genast att stämningen hemma inte var som förut. Han frågade:

– Mamma vad är det som har hänt?

I det ögonblicket förstod Louise att hon skulle vara tvungen att hantera situationen med öppenhet och ärlighet.

– Jag kommer aldrig att kunna ljuga för min son, jag var tvungen att vara öppen med honom, säger hon.

Ronald McDonald – en plats att andas på

Pappa Hans skickades från sjukhuset i Eksjö till Linköping. Louise kom snart i kontakt med en kurator som frågade om hon och Hans hade barn. När kuratorn fick klart för sig att så var fallet föreslog hon en kontakt med Ronald McDonaldhuset i Linköping.

– Verksamhetsansvariga Katarina tog emot sonen och brydde sig inte så mycket om mig, vilket jag var oerhört tacksam för, säger Louise. Efter vårt första möte där var vi övertygade om att det här var stället att vara på. Vi kände en enorm tacksamhet över det varma mottagandet.

Under den långa behandlingstiden hann Louise och sonen fira julafton, påsk, födelsedagar och midsommar där.

– Det här var skillnaden för oss hela det här året, säger Louise. Ronald McDonaldhuset ligger nära sjukhuset och man kan andas och komma till en vardag där.

Stöd och praktiska saker

Hemma i Vetlanda skulle livet ändå fortsätta som vanligt. Många vänner sa: "Ring om du behöver hjälp, jag tänker på dig."

– Men man gör inte det, säger Louise. Det är bättre att vänner frågar: "Säg vad du behöver hjälp med!" För jag behövde hjälp med gräsklippningen, med att skjutsa sonen till träningen, med matlagningen. Det är det man kommer ihåg – alla som hjälpte oss praktiskt. Det hjälper inte alltid med en blomma. Men en matkasse utanför dörren kan vara en fantastisk gåva.

Många barn och unga oroar sig för praktiska saker när en nära anhörig blir svårt sjuk. Louise och Hans var noga med att informera sonen om ekonomi och andra saker som han kunde bekymra sig över.

– Mycket går inte att påverka i den här situationen, men det är viktigt att barn får känna trygghet i tillvaron, säger Louise. Rutiner är också viktiga. Att få gå i skolan och att ha sina fritidsaktiviteter.
Louise talade öppet med skolan om hur de hade det och det gjorde att de fick ett bra stöd därifrån, tycker hon.

Ett fint bemötande från vården

Hans genomgick tuffa behandlingar under ett års tid.

– Sjukvårdspersonalen tog sig tid för vårt barn, säger Louise. Det betyder så mycket att ägna lite tid för den lilla människan som har det jättejobbigt. "Ring när ni vill." sa de. Vi visste vad personalen hette i förnamn och de visste vad vi hette. Bemötandet var fantastiskt och det var så viktigt för oss. I en sådan här situation kan ett leende vara avgörande.

När beskedet kommer

Efter året mellan hopp och förtvivlan fick familjen till slut beskedet att det inte fanns mer som sjukvården kunde göra.

Louise hade hört talas om ett hospice i Vetlanda. På Oasen är patient och anhöriga i fokus. Där finns mycket tända ljus och man får äta när man vill och inte bara på bestämda tider.

– Genast kände vi att vi måste klara av vissa saker, säger Louise. Begravningen – hur ville vi att den skulle gå till? Vi lyssnade också mycket på musik och funderade över vad som skulle spelas på begravningen.

Hans ville att fotbollslaget skulle känna sig extra välkomna och särskild plats skulle därför reserveras för dem. Sonen skulle få ha sina 15 lagkompisar med sig under minnesstunden.

Vardag tillsammans

Veckorna gick och efter en tid föreslog personalen på Oasen att familjen skulle åka hem. Familjen fick bra stöd från sjukvården. Det tog en stund för Louise att vänja sig vid att ha främmande människor i hemmet, men hon var tacksam över personalens sätt att ta hänsyn.

– De frågade: "När är det bäst för oss att komma? Före eller efter skolan? Före eller efter att er son har gått och lagt sig?

De fick en palliativ månad tillsammans i sitt hem.

– Vi bjöd hem folk, vi gjorde så gott vi kunde och vi skrattade mycket, säger Louise. Vi pratade inte så mkt om döden, vi visste ändå att den skulle komma.

Den 16 december 2012 somnade Hans in.

– Vi ville vara ensamma med honom då, säger Louise. Vi och Hans mamma. Det var först när vi kom in i kyrkan som vi kände att vår sorgeprocess hade kommit så mycket längre än alla andras. Vi hade levt med sorgen så länge.

Att fortsätta leva

Ovissheten var borta. De hade fått gå igenom den här svåra perioden tillsammans med pappa Hans.
Samtidigt var det nu det började. Allt det svåra med livet efter döden. Hur går man vidare?

Louise och sonen har fortsatt hålla kontakten med Ronald McDonald och de lät minnesgåvorna från begravningen gå till verksamheten där och där finns nu en skylt till minne av pappa Hans.

– Livet förändras på många olika sätt, säger Louise. Men vi måste hitta nya saker som känns roliga även om saknaden är stor.

Sonen började intressera sig för Formel 1 och för ett tag sedan åkte mamma och son till Budapest för en tävling där.

– Kärleken är starkare än döden, säger Louise. Vi måste ha kul och fortsätta leva.

Louise Nordlund Isakssons bästa boktips:
Jag oxå! Dödsviktigt, av frilansjournalisten Mia Berg som intervjuar kändisar som förlorat sina föräldrar. Vulkan förlag 2012.

Kärleken är starkare än döden, av Malin Sävstam som förlorade sin man och sina två barn i tsunamin 2004. Albert Bonnier Förlag 2013.

Text: Helena Isaksson Baeck
Foto: Gun Hjortryd
Texten publicerades 2014