Välfärdsteknik för äldre och deras anhöriga
Maria Nilssons avhandling handlar om välfärdsteknik kopplat till äldre och deras anhöriga. Foton: Pixabay och Linnéuniversitetet
När människor lever allt längre ökar trycket på omsorg och långtidsvård. Så kallad välfärdsteknik framhålls ofta som lösningen på problemen med en åldrande och allt mer vårdkrävande befolkning. Maria Nilsson utmanar den tekniska optimismen i sin avhandling.
Maria Nilssons forskning bottnar i en fascination och entusiasm för digital teknik.
– Jag ser landvinningar och stora möjligheter med teknikutvecklingen, men jag är inte övertygad om att den kan lösa de utmaningar som finns när det gäller hälso- och sjukvård och omsorg om äldre, säger hon.
Välfärdsteknik är ett samlingsbegrepp för digitala vårdlösningar som ska leda till ökad trygghet, hjälpmedel för förbättrad rörlighet och funktion, social interaktion med omvärlden och digitala vårdkontakter. Tekniken kan innefatta hörapparater, larm, spel, videosamtal, mobiltelefoner, datorer och andra kommunikationsverktyg.
– Jag har analyserat drivkrafterna bakom forskning och politik på det här området, säger Maria Nilsson. Den generella förhoppningen är att tekniken ska främja äldres självständighet och göra så att de kan bo kvar längre hemma.
Forskning på lokal och internationell nivå
Maria Nilsson har analyserat svenska styrdokument och intervjuat politiker i vård- och omsorgsnämnder och representanter för pensionärsföreningar. Hon har också fördjupat sig i internationell forskning.
– Den internationella utblicken handlar om att få en uppfattning om hur tekniken används, säger hon. Man behöver exempelvis vara medveten om att det finns många företag som gärna vill sälja välfärdsteknik.
Avhandlingen omfattar åren 2013 till 2022 och utforskar synen på äldre och deras anhöriga i relation till välfärdsteknik och hur begreppet hälsa ska förstås i en svensk kontext.
– Begreppet e-hälsa är komplicerat, säger Maria Nilsson. Det är ofta kopplat till en idé om aktiviteter som handlar om rekreation och förebyggande hälsoarbete. I vissa delar kan det tolkas som att äldre personer har en skyldighet att förbli så friska som möjligt.
Synen på teknik och vad den ska användas till
Maria Nilssons resultat visar att det övergripande målet med digitaliseringen är att undvika ökade vårdbehov. Då krävs det att användarna är motiverade, anpassningsbara och förstår tekniken.
– Styrdokumenten tar sällan hänsyn till att människor har olika förmågor och kapacitet, säger hon. Personer med omfattande vårdbehov och socioekonomiskt svaga grupper riskerar att marginaliseras och missgynnas.
Digitala hjälpmedel kan vara kostsamma att implementera och underhålla. Tillgången kan vara olika, beroende på var i landet man bor och vem som ska tillhandahålla tekniken.
Pensionärsföreningar, forskare och politiker har olika syn på nyttan, enligt Maria Nilsson. De förstnämnda befarar att digitaliseringen ska leda till osäkerhet, oro och beroendeskap.
– De vittnar om att tekniken stressar, säger hon. Man kan exempelvis tycka att det är krångligare att boka läkarbesök online än att ringa ett samtal. Välfärdsteknik innebär också insamling och lagring av känslig, personlig information. Det är viktigt att säkerställa att integriteten skyddas och att det inte finns obehörig åtkomst till uppgifter som kan missbrukas.
De politiska föreställningarna om att digitaliseringen ska bidra till social interaktion stämmer inte heller överens med pensionärsföreningarnas verklighetsbild.
– Många är tvärtom rädda för att ensamheten ska öka, säger Maria Nilsson. Om tekniken ska ersätta personliga kontakter blir det särskilt svårt för dem som inte får besök av familj och vänner.
Anhörigas betydelse
Anhörigperspektivet saknas ofta i diskussionen kring välfärdsteknik. Människor som stödjer, vårdar och hjälper kan vara äkta makar, barn eller vänner.
– Anhöriga ses som ovärderliga för många äldre, säger Maria Nilsson. Det är också ofta de som hjälper till när välfärdstekniken krånglar.
Hon menar att det hade varit klokt att lyssna in både äldre och deras anhöriga i det tekniska utvecklingsarbetet.
– Om de hade gjorts delaktiga så hade det sannolikt funnits alternativa idéer om hur framtidens vård och omsorg borde organiseras, säger hon.
Maria Nilsson vill understryka risken med att hälsa ses som ett individuellt ansvar.
– Det är angeläget att beslutsfattare och teknikutvecklare inser betydelsen av relationer och av anhörigas roll i välfärdsstaten, säger hon. Det är familjen, vännerna och det sociala sammanhanget som är det viktigaste för människor.
Relationscentrerad vård och blandade lärande nätverk
Enligt Maria Nilsson behöver framtidens hälso- och sjukvård, samt vård och omsorg sätta äldre och deras anhöriga i centrum. Ett vägledande ramverk kan vara relationscentrerad vård och omsorg. Det sättet att tänka bygger på starka och meningsfulla vårdrelationer där äldres individuella behov och preferenser prioriteras. Personliga kontakter är nödvändiga för att skapa förtroenden, delaktighet och för att främja hälsa, välbefinnande och stabilitet.
– Det är den underliggande normen jag vill ifrågasätta, säger Maria Nilsson. Alla människor vill känna sig behövda av någon. Även äldre. Hur kan man uppnå en ömsesidighet i relationer med tekniska hjälpmedel?
Maria Nilsson förespråkar blandade lärande nätverk. I sådana samverkar äldre, anhöriga, intresseorganisationer och yrkesverksamma med politiker och forskare för att öka förståelsen för de behov som finns och för att lära av varandra.
– Välfärdstekniken är utmärkt om man ändrar på målen för vad den ska användas till, säger hon. Viss kommunikationsteknik kan säkert hjälpa till med att upprätthålla relationer, men jag har svårt att se att övervakningsteknik eller läkemedelsrobotar kan stärka människors hälsa och välbefinnande. Mellanmänskliga relationer kan aldrig ersättas av teknik.
Text: Helena Isaksson Baeck
Publicerad 2023-05-23
Senast uppdaterad 2023-05-23 av Paul Svensson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson