Att bryta ett socialt arv

Therése Eriksson ställer sig mitt på konferensscenen. Sedan berättar hon om killen som vaknar av att en kniv hålls mot hans hals. Pappans kniv. Hon berättar också om flickan som blir våldtagen och misshandlad med strykjärn av sin pappa och om tjejen vars heroinberoende mamma gång på gång blir slagen av olika män.

"Vad är det att vara fri när monstret växer inuti..." Så sjunger Jacob Johansson när Therése Eriksson börjar sin föreläsning.

När musiken har tonat ner beskriver hon ungdomarna som har råkat ut för det allra värsta. De har sökt sig till Maskrosbarn för att ingen annan på riktigt har sett hur de har det och förstått vad man kan göra för att hjälpa dem. Det är starka berättelser om barn vars föräldrar lider av svåra, obehandlade manier, psykoser och missbruksproblem.

– Det som är gemensamt för alla de här ungdomarna är att ingen vuxen har frågat dem hur de har det, säger Therése Eriksson.

Behandling för symptom, inte för det som gör ont

Just de här unga människorna har alla fått någon form av behandling. Antingen på symptom för olika fysiska krämpor, eller för olika diagnoser. Men ingen av dem har fått prata om det som gör mest ont.

– Vad är barnperspektiv egentligen? undrar Therése Eriksson.

Hon säger att många av barnen upplever att hjälpen som finns inte är anpassad för dem. De hamnar mellan stolarna – mellan socialtjänst och landsting – och ingen är intresserad av att lyssna på vad de behöver.

– Det handlar ju om att få unga människor att bryta sitt sociala arv, säger hon.

Men de här ungdomarna har tappat hoppet på samhället och på sig själva. De tror att de själva är orsaken till problemen. Och många gömmer sig väl så att ingen ska se hur dåligt de mår. För att de skäms, för att de känner skuld och för att de inte vet vem som skulle kunna lyssna och hjälpa. Som killen som tjurigt gömmer sig i sin hoodie eller tjejen som har högsta betyg, men som skär sig när ingen ser på.

Vem tillvaratar barns rättigheter?

Hur når man de här ungdomarna? Vad kan man göra för att bryta destruktiva mönster?

– Bemötandet är avgörande, säger Therése Eriksson.

Maskrosbarn har i sin rapport Frågar man inget – får man inget veta, en kvalitativ och kvantitativ intervjustudie med 50 ungdomar, sammanfattat vad unga saknar och ställt samman en rad förändringsförslag som utgår från ungdomarna själva.

Studien visar bland annat att 94% av dem inte känner till Barnkonventionen eller vilka rättigheter de har.

– De kan ha frågor som: "Måste mamma och pappa sitta bredvid mig?" eller "Vilka rättigheter har jag när jag möter socialtjänsten?", säger Therése Eriksson.

Maskrosbarn arbetar för att fler unga ska få chansen att ha personliga ombud. Enligt rapporten vill 89% av ungdomarna ha med sig en vuxen som de känner att de kan lita på och de allra flesta vill ha möten i vilka föräldrar inte får medverka.

– Det handlar om att vara på barnens sida, menar Therése Eriksson.

Varför ska man prata om det svåra?

Att bryta tabun är ett annat önskemål från de unga. Om inga vuxna vill prata om föräldrarnas problem skapas många stora och svåra frågor. 80% av barnen har, enligt intervjustudien, inte fått information om vilken sjukdom, diagnos eller problematik deras föräldrar har.

Extra svår kan situationen bli om en förälder som är sjuk blir hemskickad från psykiatrin utan att barnen blir informerade om vad som har hänt och vad de kan förvänta sig. Barnen upplever ofta att de själva är del i föräldrarnas problem och det skapar skam- och skuldkänslor som kan vara svåra att bearbeta.

Oron påverkar hälsan och skolsituationen och där har de vuxna sällan kunskap och kompetens att möta barn som anhöriga till föräldrar med omfattande problem.

Pimp My Soc

En annan viktig sak som ungdomarna gärna vill förändra är samtalsmiljön på socialförvaltningen.

– Om det är en otäck tavla på en mås och institutionsgula väggar så kan det kännas avskräckande, menar Therése Eriksson.

På Maskrosbarn har man därför utvecklat en rådgivande tjänst som några ungdomar döpt till "Pimp My Soc". Tjänsten syftar till att hjälpa kommuner att göra samtalsrum varmare, ombonade och mer hemlika. Det är viktigt att ungdomar själva får vara med att utforma miljön, menar Therése Eriksson.

Värdet av att bjuda på en Cola

Maskrosbarn erbjuder också workshops för att inspirera personalen till förbättringar när det gäller bemötande. Och enligt Therése Eriksson kan enkla saker göra att unga människor känner sig mer väl mottagna.

– De vill bli bjudna på Coca-Cola! säger hon och berättar att hon vid något tillfälle berättat det på ett möte med en kommun där socialchefen upprört uttryckt att: " Men herregud vi har ju ett hälsoperspektiv här!" En av ungdomarna svarade då: "Om jag blir bjuden på en cola när jag kommer till soc är inte det det värsta jag har varit med om."

Att som vuxen vara lite mer tillmötesgående behöver inte vara så svårt, menar hon.

– Vi kanske bara behöver bjuda på en cola!

Att visa att man är genuint intresserad av den unga person man har framför sig handlar mycket om att lyssna aktivt under avslappnade former.

– Barn måste få tillfälle att prata själva, men vi måste också fråga barn i ett klimat där barn vågar vara ärliga mot oss, säger hon.

Det finns hopp

Till Maskrosbarn kommer många unga som behöver stöd. Man kan chatta eller maila med föreningens volontärer, komma på helg- eller sommarläger. De ungdomar Therése Eriksson berättade om i början av sin föreläsning har haft det särskilt svårt. Alla har varit på sommarläger hos Maskrosbarn.

– Vi har krigat för dem och stått bredvid, säger Therése Eriksson.

Trots att de känt sig misslyckade, äckliga, jobbiga och trott att det vore bättre om de inte fanns, tändes ett hopp hos samtliga när de fick frågan om hur de egentligen hade det. Idag har alla fått en riktning, en tro på att saker kan bli bättre.

En av tjejerna vill bli polis, en kille går på folkhögskola, en tjej har fått skyddad identitet och ska bli sjuksköterska och en kille går på ett jordbruksgymnasium.

De här ungdomarnas framtidshopp sammanfattar föreningen Maskrosbarns målsättning: att visa att det alltid finns hopp, hur svårt man än har haft det och att bryta sociala arv. Men då krävs det att någon vuxen lyssnar och aktivt sätter in hjälp där den verkligen behövs.

Text: Helena Isaksson Baeck
Foto: Gun Hjortryd
Texten publicerades 2014