Nätverksträff för anhörigkonsulenter: ”Hur mycket inspiration som helst”

För andra gången anordnade Nka i samarbete med Socialstyrelsen en nätverksträff för anhörigkonsulenter om barn som anhöriga. Ett 70-tal deltagare från 30-tal kommuner deltog under två intensiva dagar i mars. Syftet med nätverksträffarna är att stärka stödet till barn som anhöriga.

–Det är spännande att se hur mycket som händer på ett år ute i kommunerna. Vi är ofta ensamma i vår yrkesroll, att då få ett par dagar till att nätverka och hämta ny inspiration är fantastiskt, konstaterade Stina Lindén, anhörigkonsulent i Hässleholm.

Ingela Furenbäck, forskare vid Nka inledde med att betona att nätverksdagarna är ett bra tillfälle att dela erfarenheter, lära och inspireras av varandra och att mycket här hänt inom området barn som anhöriga under året. Efter det gav deltagarna en kort redogörelse för hur det ser ut idag inom området i respektive kommuner.

Rapporteringen från deltagarna visade att arbetet med barn som anhöriga drivs med olika prioritet i kommunerna. Gemensamt är att området ändå är växande och att såväl strategier som insatser riktade till barn som anhöriga ökar. Ett gemensamt behov som utkristalliserades ur de korta presentationerna var att flera kommuner vill få till stånd kartläggningar för att identifiera såväl behov som befintliga insatser. (Se genomgång i slutet av artikeln.)

–Det var väldigt spännande att höra att så mycket händer inom kommunerna när det gäller området barn som anhöriga. Stöd till barn som anhöriga ligger inte inom en specifik insats utan berör alla som arbetar med människor. Anhörigkonsulenterna har stor kunskap när det gäller anhörigperspektivet och är därför centrala för detta arbete med ett särskilt ansvar för att uppmärksamma barn som anhöriga. Nätverksmötena med anhörigkonsulenterna är viktig för utvecklingen av stöd till dessa barn, sa Ingela Furenbäck.

Merike Hansson, Socialstyrelsen och Ingela Furenbäck, Nka

Merike Hansson, Socialstyrelsen och Ingela Furenbäck, Nka

Merike Hansson, vid Socialstyrelsen konstaterade i sin tur:

–Det är fantastiskt att höra att de som deltog vid förra nätverksträffen fått mycket inspiration och tack vare det bidragit till att öka insatserna för barn som anhöriga i de egna kommunerna. Nätverksträffarna visar med all tydlighet hur viktigt det är att kunna dela kunskap och få ny inspiration.

Våga fråga och våga vara specifik!

Under eftermiddagen fick deltagarna sedan påfyllning med ny kunskap och inspiration från flera olika föreläsare. Först ut var Agneta Thorén, forskningsledare, psykolog och barnterapeut vid Ericastiftelsen. Hon berättade hur svåra erfarenheter i tidiga år påverkar barns utveckling och hälsa, att barn som växer upp i riskmiljöer, där de ofta möter hot, våld och brister i föräldraförmågan, är särskilt utsatta. Det handlar om överlappande påfrestningar som de här barnen utsatts för.

Agneta Thorén, forskningsledare, psykolog och<br> barnterapeut vid Ericastiftelsen

Agneta Thorén, forskningsledare, psykolog och
barnterapeut vid Ericastiftelsen

–Vi vet att barn märker av och påverkas allvarligt av utsatta livssituationer. När det gäller hot och våld är det många små barn som bevittnar det. Många föräldrar blir chockade av att även små barn uppmärksammar saker som händer, berättar Agneta Thorén och berättade om varför det är alarmerande med traumatisering hos barn.

–Hot och våld blir så överväldigande, det är för omfattande för att hantera på egen hand. Innan förmågan till självreglering är utvecklad då är barn helt beroende av att få regleringshjälpen utifrån.

Därför är anknytning så centralt. Den bidrar till att få en lugnande omsorg. Föräldrar i barnens liv måste vara en slags ställföreträdande cortex, förklarade Agneta Thorén.

Problemet är när föräldrar inte kan fungera som den skyddande skölden vid yttre och inre hot och våld. Barnet står då ensam och vänder känslorna inåt. Följden kan bli självskadebeteende, eller ett utåtagerande aggressivt beteende.

Hon förklarade vidare att traumasymtom vid olika åldrar kan visa sig exempelvis som ökad klängighet, sömnstörningar, minskad matlust hos små barn. Även äldre barn kan uppvisa liknade symptom, dessutom är det då vanligt med undvikande beteende och i skolåldern kan typiska ADHD-symtom uppkomma.

–Barn har olika genetiska förutsättningar, men det finns även en ärftlig påverkan. Det ena utesluter inte det andra, barn kan både ha en känslighet och en neuropsykiatrisk diagnos.

När det gäller tonåringar kan de ha mycket självskadebeteende. Fråga alltid hur det ser ut i tonåringens miljö, uppmanade Agneta Thorén.

Hon betonade vikten av att sätta in traumabehandling så tidigt som möjligt och föröka vända en dålig utveckling tidigt. Att våga prata om det svåra, utan att skuldbelägga. Det blir ofta svårare ju längre man väntar, det är alltid lönt att behandla.

Agneta Thorén pekade vidare på ACE-studien som banbrytande när det gäller att identifiera hälsorisker vid trauma. ACE-studier (Adverse Childhood Experiences) handlar om sambandet mellan hälso- och sjukdomsfaktorer och negativa barndomsupplevelser

–Desto fler negativa händelser man varit med om desto större är risken att drabbas av ohälsa, vilket ökar i stigande grad vid trauma. Befolkningsstudier visar att allvarliga långtidskonsekvenser av alla typer av traumatiska händelser påverkar hälsan allvarligt. Därför är det viktigt att identifiera de här barnen tidigt och göra interventioner, poängterar Agneta Thorén.

Hon lyfte även fram fakta från en nationell kartläggning om våld mot barn, som visar att fysiskt våld mot barn minskar, men att det allvarliga våldet ökar.

Särskilda riskfaktorer som hon pekade på är:

  • Missbruk hos en förälder
  • Psykisk ohälsa hos en förälder
  • Om barnet själv har en funktionsvariation av något slag
  • Hedersrelaterad kultur

Det är allt för sällan barn berättar om sin situation för professionella. Därför var Agneta Thoréns uppmaning att våga fråga och våga vara specifik!

Merike Hansson från Socialstyrelsen poängterade vid den avslutade frågestunden att väldigt mycket av stöd till barn som anhöriga handlar om att ge stöd till föräldrarna i föräldraskapet.

Läs mer på
http://www.barnafrid.se

ME-WE-projektet – främja ungas psykiska hälsa

Därefter tog Rosita Brolin, sjuksköterska, lärare och forskare vid Nka och Linnéuniversitetet  och redogjorde för ME-WE-projektet – Unga omsorgsgivare, behov, önskemål och stöd, vars övergripande mål är att utveckla psykosocialt stöd för att främja psykisk hälsa och välbefinnande bland unga omsorgsgivare, det vill säga ungdomar som ger stöd, hjälp eller vård till någon närstående.

Rosita Bolin, sjuksköterska, lärare och<br> forskare vid Nka och Linnéuniversitetet

Rosita Bolin, sjuksköterska, lärare och
forskare vid Nka och Linnéuniversitetet

ME-WE-projektet som leds av Nka, startade förra året och ska pågå under tre år, i sex europeiska länder: Italien, Nederländerna, Slovenien, Schweiz, Storbritannien och Sverige. Projektet riktar sig till ungdomar 15-17 år, som är anhöriga. Linneuniversitetet och Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Nka är koordinatorer för hela ME-WE-projektet och samarbetar i Sverige med bland annat Socialstyrelsen, organisationen Maskrosbarn, nio kommuner och Region Kalmar Län, Riksföreningen skolsköterskor med flera.
Medel till projektet, 40 miljoner, kommer från EU:s forsknings-och innovationsprogram Horizon, agenda 2020. Insamlingen av fakta sker genom intervjuer, enkäter och studier av den befintlig forskning inom området.

–Syftet med projektet är att tillsammans med unga omsorgsgivare utveckla och testa effektiva förebyggande insatser, som är skräddarsydda för varje lands kontext, som fokuserar på att förbättra deras psykiska hälsa och välbefinnande. Dessutom ska projektet sprida resultaten till relevanta intressenter på nationell, europeisk och internationell nivå, allt för att medvetandegöra och påverka för att öka insatserna för målgruppen, förklarade Rosita Brolin.

–Projektet bygger på tidigare kunskaper där man vet att mellan tre till åtta procent av ungdomarna tar ett omsorgsgivande ansvar, vilket i sig är en riskfaktor för ojämlik hälsa och sämre välbefinnande. Vi vet också att minst en elev i varje klass stannar hemma minst en dag i veckan för att hjälpa någon därhemma, många hoppar dessutom av skolan i förtid, berättade Rosita Brolin och punktade några av projektets övergripande uppgifter:

  • Systematisera kunskap om unga omsorgsgivare
  • Analysera nationella policys och lagar i de olika länderna.
  • Kartlägga vilka goda stödinsatser som finns i våra länder, samt se vilka av dem som är evidensbaserade och vilka resultat som stöden ger.

Enkät visar att unga omsorggivare vill ha hjälp och stöd

Rosita Brolin gjorde därefter en snabb genomgång av preliminära
resultat från en enkätundersökningen i Sverige, som besvarats av 3330 elever i årskurs nio, samt år 1-2 i gymnasiet, i Kalmar län:

  • Var fjärde har en familjemedlem som har hälsoproblem.
  • Var sjunde tar ett omsorgsansvar för en familjemedlem.
  • Var sjunde stödjer en vän eller annan närstående som har hälsoproblem.
  • Av dem som gav omsorg i familjen är det hälften som angav psykisk ohälsa som orsak.
  • 80 procent av dem som ger stöd angav att de har kompisar som mår psykiskt dåligt.

När det gäller stöd till familjen och ungdomar uppgav 11 procent att familjen får någon form av stöd, 42 procent av de som gav omsorg uppgav att de själva får stöd i din omsorgsroll samt 32 procent att skolan känner till att de är omsorgsgivare.

I enkäten fick ungdomarna skatta sitt hälsotillstånd. Av undersökningen framkom att unga omsorgsgivare generellt mår sämre, i jämförelse med hela gruppen, samt att psykisk ohälsa är vanligt bland unga överhuvudtaget, men än mer förekommande när det gäller unga omsorgsgivare.

När det gällde hälsoproblem till följd av omsorgsansvaret angav

  • 13 procent att de fått fysiska hälsoproblem, belastningsskador,
  • 30 procent psykisk ohälsa ( 12 procent hade tankar om att skada sig själva) (6 procent om att skada ngn annan).
  • När det gällde skolproblem till följd av omsorgsansvaret upplevde 10 procent svårigheter i skolan och 14 procent angav att de tror att skolresultatet påverkats negativt av att de är unga omsorgstagare.

Unga omsorgstagare har även listat vilket stöd de önskar i sin situation:

  • De vill ha någon utomstående att prata med
  • De vill ha hjälp med stress, självskadebeteende och självmordstankar
  • Uppmuntran. Bli respekterade för den de är och det de gör. De vill känna sig värdefulla och älskade.
  • Att någon frågar hur de mår.
  • Efterlyser stöd till den närstående, personlig assistans, samtalsstöd, medicinsk hjälp, ekonomiskt stöd till familjen.
  • De vill ha hjälp och stöd i sin omsorgsroll: En vuxen i hemmet som de kan bilda ett team med, bättre stöd från socialförvaltningen.
  • Stöd i skolan: De efterlyser någon som kan hjälpa dem att hantera den här situationen, en förbättrad skolhälsovård.
  • Vill få möjlighet till friskvård och fritid, samt ekonomisk stöd.

–När det gäller stödintervention utvecklar vi dem i samarbete med unga omsorgsgivare och professionella, sa Rosita Brolin.

Hittills identifierade huvudteman är:

  • Främja direktkontakt ansikte mot ansikte
  • Stödja sociala kontakter
  • Bygga upp/utöka kontakterna
  • Erbjuda kamratstöd
  • Stöd/övningar i anpassade copingstrategier ( förhållningssätt)
  • Erbjuda psykoeducativa utbildningar
  • Främja avkoppling
  • Inkludera hela familjen

Blandade lärande nätverk och en mobilapp

–I de sex länder som deltar har vi byggt upp blandade lärande nätverk, bestående av forskare, ungdomar och professionella från olika områden. Där diskuterar vi bland annat olika insatser, förklarade Rosita Brolin.

Inom projektet har även en specifik ME-WE-mobilapp tagits fram. Den innehåller bland annat fakta som lagar och regler, där man kan se vilka rättigheter man har, en anslagstavla för kamratstöd, olika hanteringsstrategier, men även en snabbknapp för avstängning, så att man snabbt kan lämna sidan vid behov.

–Det senare var en stark önskan från unga omsorgsgivare, berättar Rosita Brolin och avslutade sin genomgång med att erbjuda fler kommuner och regioner att delta i projektet genom att genomföra en onlinenkät för att identifiera unga omsorgsgivare i respektive kommun/region:

– Inom varje deltagande kommun eller region genomförs ME-WE-projektet
i samverkan med anhörigkonsulenter,
skola, unga omsorgsgivare, och andra relevanta aktörer,
exempelvis hälso- och sjukvård. Det finns även goda möjlighet för ungdomar i deltagande kommuner eller regioner att vara med och utveckla stödinsatser.

Fråga om barn i alla sammanhang

Malin Gren Landell, Karin Fogelberg, Helena Andersson och Karin Leilblom, Norrköping kommun

Malin Gren Landell, Karin Fogelberg, Helena Andersson och Karin Leilblom, Norrköping kommun

Efter en längre stunds nätverkande över lite fika tog sedan Malin Gren Landell, Karin Fogelberg, Helena Andersson och Karin Leilblom, Norrköping kommun vid och berättade om samverkan mellan anhörigcentret i Norrköpings kommun och skolan.

Först slog Karin Fogelberg ett slag för att delta i ME-WE-projektet, vilket Norrköpings kommun gjort.
–Att gå in i projektet med syfte att kunna göra en kartläggning och få redskap för att höja närvaron är ett bra argument att använda för att få ja från chefer att delta, konstaterade hon och fick medhåll av Malin Gren Landell, psykolog, som jobbar med elever med hög frånvaro och som varit inkopplad i projektet i Norrköping.

Hon berättade att verksamhetschefen på gymnasiet direkt sa ja till att delta och att onlineenkäterna kommer att genomföras inom kort.

–Vi försöker att lyfta gruppen, barn som anhöriga, då det är en missad grupp, sa Malin Gren Landell och representanterna från Norrköping var tydliga i sina råd:

–Fråga om man har barn hemma i alla sammanhang, både när det gäller exempelvis långtidssjukskrivna eller arbetslösa. Bra att fråga om de har barn som är hemma från skolan, hur kan vi hjälpa till? Det är inte ovanligt att man vill ha barnen hemma som sällskap.

Karin Fogelberg underströk även vikten av att konsulenter på anhörigcenter har kontakt med skolsköterskor och skolkuratorer och Helen Andersson, anhörigkonsulent efterlyste en broschyr riktad till unga omsorgsgivare med viktigt information om var de kan vända sig för att få råd och stöd.

Marie Wallin, utvecklingsledare, FoU Sörmland

Marie Wallin, utvecklingsledare, FoU Sörmland

Marie Wallin, utvecklingsledare, FoU Sörmland, berättade sedan om arbetet med att utveckla strategi inom området barn som anhöriga. Hon konstaterade inledningsvis att det är ett stort mörkertal när det gäller barn som anhöriga och att ett första steg varit att utveckla en länsgemensam anhörigstrategi, bland annat i samverkan med Nka, där metoden blandade lärande nätverk tillämpas. Därför har även ett länsövergripande råd tillsatts, som kommer arbeta inom områdena:

  • Psykisk ohälsa
  • Fysisk sjukdom
  • Funktionsnedsättning
  • Beroende
  • Plötslig avliden

– I rådet ska ingå personer från olika verksamheter, exempelvis elevhälsan, barnhälsovården, psykiatrin, förskola, boendestödjare m fl. Rådet ska finnas kvar över tid, även när strategin är implementerad, berättade hon vidare.

–Tanken är att regionerna och kommunerna ska enas om en gemensam värdegrund och begreppsapparat. Anhörigperspektivet ska in i alla policydokument, sa Marie Wallin och förklarade att syftet med att slå fast en barn- och ungdomsstrategi är att man i ökad utsträckning vill ta var på barnens upplevelser.

–Det är av stor vikt att föra in barnperspektivet i våra vuxenverksamheter, konstaterade hon och betonade att det kändes tryggt att ha med Nka i processen kring strategier och implementering, vad gäller barn som anhöriga.

Nka har även sökt forskningsmedel tillsammans med Linneuniversitetet och FoU Sörmland för att öka förståelsen för om blandade lärande nätverk kan vara en metod för att stödja barnkonventionens ambition om att lyfta barns röst på samhällsnivå.

Ingela Furenbäck konstaterade i det sammanhanget:

–Det är sällan man involverar barnen när det gäller samhällsfrågor. Barn har mycket kunskap som vi måste bli bättre på att ta tillvara i samhället. Vad händer i mötet i ett blandande lärande nätverk där barn och ungdomar deltar? Det kan förhoppningsvis forskningsprojektet ge svar på.

Dag två inleddes med en fortsatt presentation av kommunernas utvecklingsarbete kring barn som anhöriga.

Om att arbeta med och implementera BRA-modellen berättade sedan Margaretha Hartzell, Anhörigkonsulent, Södermalms stadsdelsförvaltning i Stockholm. Efter den återigen generöst tilltagna fikarasten för nätverkande fick Viveca Selander, doktorand, Stockholms universitet, ordet och redogjorde för sin forskning kring föräldraskap och assistans och hur det blir för barnen som växer upp med föräldrar som assistans.

Begränsad kunskap om hur barnen påverkas
Hon startade med att ge lite fakta kring personlig assistans. Vilka som kan få det, vilka personkretsar som gäller, att det grundläggande behovet är minst 20 timmar, samt att det varit en kraftfull diskussion om vad som ingått i grundläggande behov. Hon pekade även på att beviljandet av personlig assistans har minskat med cirka 2000 personer senaste åren på grund av nedskärningar och att det finns 84 000 assistenter, varav en fjärdedel är anhöriganställda assistenter.
Mer fakta: www.forsakringskassan.se

Personkretsarna är inget statiskt utan varierar beroende av enskilda personer och hur handläggarna uppfattar det, sa Viveca Selander och tog sedan fasta på sin forskning:

–Hur är det som barn att växa upp med personlig assistans i hemmet? Jag har tittat på familjeliv där man har personlig assistans. De olika villkoren som råder påverkar allas situation i en familj, sa hon och konstaterade att det finns begränsad kunskap om hur förälders assistans påverkar barnen i familjen.

Det man vet, slog hon fast, är att en stor omsorgsbörda kan ge negativa konsekvenser för barnens hälsa, skolgång och sociala och emotionella utveckling.

I sin studie har Vivica Selander intervjuat 25 personer, åtta assistansanvändare, sex kvinnor och två män med fysiska funktionsnedsättningar och hemmavarande barn, partner, barn och andra familjemedlemmar. Intervjuerna har skett vid två tillfällen med sex månader till ett års mellanrum.

Några av huvudresultaten handlade bland annat om makt, maktlöshet och kontrollförlust och familjens betydelse för vardagen med personlig assistans.

–Det handlar om vikten av att man lyckas anställa assistenter som man får bra relation till. Det uppstår många integritetskänsliga situationer. Generellt krävs det mycket att ha assistans: att man har en klar bild av vad man vill, vad man vill ha hjälp med. Har man en kognitiv funktionsnedsättning, kan man inte utöva det på samma sätt. Makten och kontrollen är relativ, betonar Viveca Selander.

Andra viktiga resultat som hon pekade på var bland annat livsloppets betydelse för synen på assistans, när man i livet fick sin funktionsnedsättning var något som påverkar den egna bilden av att exempelvis bli förälder.

–Det framkom att det hade betydelse om assistenterna var med hela tiden under det att intervjupersonerna byggde upp sin föräldraroll. De uttryckte även att det var viktigt att göra klart hur assistenterna skulle förhålla sig till barnet, bland annat att de själva fick ge den emotionella omsorgen. Men också svårigheter när kontinuiteten saknas, när assistenter kommer och går.

Viveca Selander, doktorand, Stockholms universitet

Viveca Selander, doktorand, Stockholms universitet

I del två av studien gjorde Vivica Selander uppföljande intervjuer med barnen. Totalt intervjuades 13 barn, sex flickor/kvinnor, sju pojkar/män med tio års mellanrum.

–När det gäller barnen är det första generationen barn som växer upp med personlig assistans, förklarade hon och redogjorde för en del av det som framkommit av intervjuerna:

"Assistans är inte så mycket de tänker på i vardagen. När en assistent är sjuk eller slutar, då blir vardagen mer hackig. De försöker värna sin egen integritet, t ex vill städa sina egna rum. Några lärde sig bli självständiga snabbt. Viktigt att assistenterna var lyhörda för föräldrarnas vilja. De är från tidig ålder beredda att bistå assistenterna. Ibland gjorde de avkall på att göra egna saker för att bistå föräldrarna. Barnen är tydliga med att assistenterna inte ska fostra dem, utan det ska föräldrarna göra. För vissa är det självklart att kommunikationen ska gå genom föräldern, inte genom assistansen. "

–Det som märktes tydligt vid andra tillfället, då barnen hunnit bli äldre och vuxna, var att de hade ett bredare perspektiv på assistansen. De hade en större förståelse för att det kan fungera lite olika. "Det var kanske inte så himla lätt att komma in och vara assistent i våran familj, vi var ju rätt speciella.", sa t ex någon. En annan uttryckte: "Att vara personlig assistent måste vara ett av världens svåraste jobb. Att som assistans kunna försvinna i tapeten är en konst.".

Vivica Selanders slutsats är att assistansen har stor betydelse för att föräldrarna ska kunna vara föräldrar. För några av barnen som hade det kämpigt i tonåren betydde vissa assistenter väldigt mycket och blev en extra vuxen som gav stöd.

I boken "Forskning om personlig assistans – en antologi. (Red: Altermark, Knutsson och Svensson Chowdhury, 2018) finns också ett kapitel av Vivica Selander: Att växa upp med förälderns personliga assistenter.

Tina Hermansson, anhörigkonsulent i Göteborg berättade sedan om projektet: Anhöriggrupp för dig som delar föräldraskapet med någon som lider av psykisk ohälsa samt projektet Ett gott liv, i samarbete IOGT-NTO, även det med fokus på barn i familjer där någon av föräldrarna har en beroendeproblematik. Målet är att öka kompetensen hos socialsekreterare samt kunna erbjuda rekreation för barn och föräldrar.

–En del i projektet Ett gott liv har handlar om utbildningssatser, som att höja kompetensen hos socialsekreterare. Vi har exempelvis haft lunchseminarier öppet forum och en utbildningsdag för alla socialsekreterare och kommer även ha en personaldag i maj. En annan del i projektet handlar om att få till ett nätverk med organisationer som finns i Göteborg. Alla ska veta vad de andra gör, förklarade Tina Hermansson.

När det gäller rekreation för barn som anhöriga anordnades en sommarvecka förra året, vilket man även kommer att göra i år.

–Familjelägren 2018 syftade till att erbjuda en gemensam avkoppling i en trygg miljö för familjerna. Där är fokus endast på att ha kul och skönt i en fin miljö. En av deltagarna kommenterade det så här: "Det är nyttigt för mina tonårsbarn att se att de inte är ensamma, kanske kan kontakter knytas som kan finnas kvar efteråt.".

Anhöriggrupper ökar tryggheten
När det gäller projektet: "Anhöriggrupp för dig som delar föräldraskapet med någon som lider av psykisk ohälsa" är huvudfokus att uppmärksamma barnen som anhöriga och stärka föräldrarnas möjlighet att stödja barnen. Dessutom är målet att underlätta anhörigas samverkan med sjukvården och öka anhörigperspektivet inom psykiatrin. Anhöriggruppen riktar sig till föräldrar med barn under 12 år.

Tina Hermansson berättar att anhöriggrupperna sker i samverkan med en kurator och gruppledare från psykiatrin och det kommunala anhörigstödet. Deltagarna erbjuds fem samtalstillfällen, med fasta teman, och en uppföljande träff.

Frågor som vi behandlar i grupperna är bland annat hur det är att vara anhörig och förälder, hur man pratar hemma, vem man pratar med, samarbetet med förskolan-skolan, bemötande från omgivningen, mor- och farföräldrarnas roll. Samarbetet med vården. Samtal om barnens utrymme, barnens behov av extra stöd på olika sätt, berättade hon och fortsatte lyfta fram viktiga frågeställningar som kan beröras i samtalsgrupper:

–Hur mycket hänsyn ska man ta för inom en familj, om någon är deprimerad? Det som är tydligt är att anhöriga upplever mycket skuld, sorg och ledsenhet. Vinsten med grupperna är att rädslan ersattes med trygghet, flera upplevde att det här är inte något de är ensamma om och att man behöver prata. Min erfarenhet är att ju mer lika erfarenheter man har, desto tryggare blir man i gruppen.

"Gruppen har stöttat mig att ta steg jag aldrig vågat annars. Har aldrig pratat om detta innan", var en av deltagarnas kommentarer som Tina Hermansson lyfte fram. I slutet av sin genomgång berättade hon även att Nkas hemsida var till stor hjälp, bland annat i valet av samtalsteman, men också vad gällde fakta och olika tips.

Ingela Furenbäck, Nka och Merike Hansson, Socialstyrelsen höll nätverksträffens sista föredrag för denna gång. Under rubrikerna: Varför vi ska stödja barn som anhöriga?, samt Hur kan vi på nationell nivå bidra? inledde Merike Hansson med att presentera några fakta, som tydligt visar att många barn och unga berörs av allvarliga riskfaktorer under uppväxten.

  • 17 procent har en förälder som vårdats för missbruk eller psykisk ohälsa
  • Många har förälder med allvarlig sjukdom
  • 3 procent drabbas av förälders död – 14 procent upplever våld i hemmet
  • 7 procent är unga omsorgsgivare (omfattande omsorgsansvar).

Det man sett är att de här riskfaktorerna även kan få allvarliga konsekvenser längre fram i livet (upp till 30-35 års ålder):

  • Dubbelt så många går ut grundskolan utan fullständiga betyg.
  • 4-7 gånger fler vårdas själva för missbruk – 2-3 gånger fler vårdas för psykisk ohälsa.
  • Om förälder dör av olycka, våld eller självmord: 3 gånger fler tar sitt liv.

–Psykisk ohälsa är vanligt i familjer där det finns annan sjukdom, förklarade Merike Hansson och underströk att det primära är att minska riskfaktorerna, vilket handlar om att ge stöd i föräldraskapet, så föräldrarna blir trygga och kan ge trygghet till sina barn. Det handlar också om att öka föräldrarnas medvetenhet om deras svårigheter.

–Föräldrar måste vara medvetna om hur mycket barn hör, ser och uppmärksammar vad som händer i en familj, sa hon och pekade på några andra viktiga skyddsfaktorer:

  • Öka föräldrars medvetenhet om barns behov vid allvarliga svårigheter i familjen.
  • Verka för öppenhet om problemen i familjen.
  • Betona betydelsen av struktur i vardagen.
  • Stöd i förskola och skola, skolresultat.
  • Betona vikten av lek, kamrater och fritidsaktiviteter.
  • I vissa fall göra det möjligt för barn att möta andra med liknande erfarenheter.

–Skola och förskola ska vara en fungerande och lugn vardagsbas, likaså fritidsverksamheten, där barn kan få leka och bara vara barn.

Tidiga insatser av största vikt
Av största vikt är också att man tidigt upptäcker och sätter in stöd till sårbara föräldrar. Ett tidigt stöd i föräldraskapet är viktigt för barnets hela utveckling. Tyvärr varierar tillgången till exempelvis samspelsbehandling i landet, berättade hon.

Merike Hansson lyfte fram ett familjeorienterat arbetssätt som metod, när föräldraskapet sviktar, exempelvis för vuxna med missbruk som är föräldrar. Hon gav vidare några exempel på där man utvecklat och arbetar familjeorienterat:

– Tillsammans med oss, länsstyrelser och RSS anordnas regionala nätverk, för att kunna erbjuda gemensamma insatser. CAN utbildar i föräldraskap och missbruk. Dessutom finns stöd på Kunskapsguiden 

Även på IPSA går det att få information och läsa om projekt kring särskilt stöd i föräldraskapet för föräldrar med ADHD.

Merike Hansson passade även på att slå ett lag för ett par kommande konferenser i höst. Den ena som arrangeras i samverkan mellan BUP och VUP, den 2 oktober och den 8-9 oktober genomförs för tredje gången konferensen Värna våra yngsta, i Stockholm.

Se tidigare konferenspresentationer

–När det gäller barn och våld handlar det mycket om att identifiera riskfaktorer, och se att allt hänger ihop och att problem lätt genererar varandra. Av största vikt är att alltid våga fråga, underströk Merike Hansson och berättade att Socialstyrelsen arbetar för att sätta igång ett större pilotprojekt när det gäller barn och våld, med hela åtgärdskedjan – från tidigt upptäckt till behandlingsinsatser. Slutligen lyfte hon fram Agenda 2030, där målet är att stoppa allt våld mot barn.

–Här har vi alla ett stort ansvar, avslutade hon.

Nkas uppdrag att ge stöd till barn som anhöriga
Nätverksdagarna avslutades av Ingela Furenbäck med en kort genomgång av Nkas uppdrag i allmänhet och specifikt vad gäller barn, där målet är att "bidra till sådant stöd att närståendes svårigheter inte inkräktar på barnets hälsa, utveckling och skolgång".

Hon berättade att Nka är ett nationellt kunskapscentrum sedan 2008, finansierat av Socialstyrelsen och lokaliserat vid Region Kalmar län. Uppdraget är att vara ett nationellt expertstöd till kommuner, landsting och enskilda utförare. Verksamhetsområdet omfattar alla anhöriga oberoende av den närstående personens ålder, sjukdom, diagnos eller funktionsnedsättning.
Nkas verksamhetsidén är att bidra till skapande av evidensbaserad praktik och effektivt stöd till anhöriga i och partnerskap med anhöriga, brukare och personal och beslutsfattare.
Läs mer på hemsidan: https://www.anhoriga.se/

Och Stina Lindéns, anhörigkonsulent Hässleholm, sammanfattade väl årets nätverksdagar för anhörigkonsulenter:

– Vi är ofta ensamma i vår yrkesroll i våra kommuner, att få ett par dagar där vi kan nätverka med andra är jättebra. Här hittar vi gemensamma nämnare, nya kontakter och fyller på med kunskap och inspiration.

Text och foto: Agneta Berghamre Heins

Fler kommentarer från deltagarna

"Tycker det är jättebra att få höra om olika arbetssätt och metoder i olika kommuner. Finns olika vägar till samverkan. En bra väg att synliggöra anhöriga i olika åldrar."

"Som ny anhörigkonsulent är det guld värt att få träffa andra. Nu ska jag åka hem och ha en planeringsdag med mig själv för att se hur jag kan jobba vidare"

"Jisses vad mycket klokhet. Hoppas verkligen att det händer än mer i vår kommun, att de öppnar dörrarna för att jobba än mer med de här frågorna."

"Som anhörigkonsulent är man ganska ensam. Väldigt värdefullt att få nätverka och komma samman. "

"Nu kommer jag att åka hem och nätverka. För andra gången har jag fått lite mer kött på benen."

"Ett tips är att läsa om BUSA-projektet på Karlskoga/Degerfors hemsida"

Ung anhörig i demensens skugga – en sluten grupp på fb. Tips från Mora. 18-30 och 30+.

Birgitta Gunnarsson, Örebro,
–Jag tar med mig det här med BRA-samtal.

–Sådana här dagar får man hur mycket inspiration som helst.

Korta lägesrapporter från kommunerna

Borås och anhörigkonsulenterna Agneta Gustavsson och Anna Rångemyr berättade att de efter förra årets träff åkte hem med ambitionen att göra en inventering när det gäller resurser för barn som anhöriga. De konstaterade att det behövdes satsas mer inom området. En viktig verksamhet som de lyfte fram var "Hopptornet" –som ger stöd till barn som lever i komplicerade skilsmässor.

–Det är för få som jobbar med barn som anhöriga. Vi letar ständigt nya vägar och är tacksamma för all input, konstaterade både Agneta Gustavsson och Anna Rångemyr.

Kristina Gunnars, Orsa kommun berättade att hon ville göra en kartläggning i kommunen.

– Vid en förfrågan fick jag inte ett napp från någon. Många vet inte vad barn som anhöriga är. Men det viktigt är ändå att vi har väckt frågan, och förhoppningsvis har vi väckt tankarna hos cheferna i kommunen. Idag finns "Delfinen", där barn som har missbrukande föräldrar kan få hjälp.

Lena Boman och Kristina Matsuhashi, anhörigkonsulenter i Mora kommun berättade i sin tur flera kommuner tagit kontakt sedan föra träffen.

–Vi fortsätter det familjebaserade arbetet, bland annat med lägren för barn till föräldrar med demens, i Avesta, Ystad och Örnsköldsvik. Alzheimerfonden står för kostnaderna. Fonden har fått projektpengar för att utveckla lägren.

Från Kristinehamn deltog Kristina Ernvik, skolsköterska:
–Kommunen jobbar mycket med barn som riskerar att fara illa. Bland annat har vi haft en seminariedag och bildat ett nätverk. Vi är även arrangörer för nätverksträffar vad gäller skolsköterskor och har bildat en samverkansgruppen med representanter från elevhälsan, Svenska Kyrkan och socialtjänsten. Positivt är att vi har bra stöd från våra chefer för att jobba med barn som anhöriga. Vi vill även få till en folder där det framgår vilka vägar man kan gå för att stötta barn som anhöriga.

Rozita Ny och Anna Pontén är familjebehandlare i Katrineholms kommun och arbetar i tät samverkan med kommunens anhörigkonsulenter.

–Vi jobbar med modellen Ersta vändpunkten och har barngrupp i åldrarna 7-12 år. Där pratar vi mycket om barns rättigheter, i enlighet med barnkonventionen, och leker även mycket. Familjescentalen är en rekryteringsväg till våra grupper, samt Facebook och kommunens hemsida. Våra kollegor på familjecentralen ser alltid vår verksamhet som en möjlig väg till stöd för barn som anhöriga.

Från Göteborg kom Annika Jaldenius, Göteborg tillsammans med kollegorna Sara Berlin och Tina Hermansson. För närvarande jobbar de i olika stadsdelar, men hoppas få verksamheten förlagd under samma tak. De lyfte fram några övergripande verksamheter som vänder sig till barn som anhöriga, exempelvis Bojen, Solrosen, Maskrosbarn, samt Bräcke diakoni som jobbar med sorgegrupper, samt den viktig samverkan med resursenheten för barn och familj och socialsekreterare som jobbar i föräldragrupper.

– Utmaningen är att uppmärksamma de här barnen, hitta dem och se till att de får information. Mitt uppdrag är att stärka anhörigperspektivet, när det gäller barn som anhöriga. Nu letar vi efter viktiga nyckelpersoner för att tillsammans bygga strukturer, konstaterade Tina Hermansson.

Stina Lindén, Hässleholms kommun konstaterade i sin tur att det där med att ha styrning och organisation blir väldigt tydligt när det inte finns.

-Vi gör en hel del, exempelvis en nätverkskarta för att se vem som gör vad. Vi har även fått till en utbildning: Barns rätt på bästa sätt, där vi presenterar anhörigperspektivet. Dessutom har vi en tidning: "Anhörigen", som går ut till alla hushåll i kommunen och där vi sprider information. Men det finns ändå mycket kvar att göra.

Mari Törnqvist, anhörigkonsulent på anhörigcentrum i Örebro:
–Jag jobbar inte med barn idag. Vill få inspiration och kunskap så vi kan möta barn på rätt sätt. Vi måste våga fråga om det finns barn med när vi träffar familjer.

Marina Hahne, anhörigkonsulent vid minnesmottagning, Örebro kommun.
–Vi träffar patienter från hela Örebro län och samarbetar med anhörigcentrum. Vi möter inte de här barnen än, men de finns ju där. Det är bra om vi kan hitta en rutin och vara förberedda på att möta barnen.

Birgitta Gunnarsson, Länsövergripande Anhörigkonsulent för psykisk hälsa i Örebro län, Föreningen för psykiatrisk samarbete, Region Örebro.
–Vi försöker alltid ett barnperspektiv och prata med de anhöriga om att skapa utrymme för att prata med barnen. Inom Region Örebro är målet att det ska finnas barnombud på alla enheter.

Inom länsnätverk har man haft en heldag kring barn som anhöriga och även genomfört Nkas utbildning

Marie Wallin, FoU, Sörmland:
– Viktigt att vi samverkar med kommunerna. Vi vill föra in arbetet om barn som anhöriga i vuxenverksamheterna; hos biståndshandläggare, boendestödjare, psykiatri med mera. Alla ska ha kompetens om hur man bemöter barnen.

Strängnäs kommun, Ann-Sofie Karlsson, arbetsterapeut redogjorde för några av kommunens aktiviteter riktade till barn som anhöriga, exempelvis Lugna rummet, som vänder sig till barn och unga, samt en nystartad sorgegrupp. En anhörigvecka i oktober kommer även innehålla en hel del aktiviteter som riktar sig till barn.

Elisabeth Bergström, arbetsterapeut och anhörigkonsulent, Uddevalla kommun, berättade i sin tur om Anhörigcentralen, som vänder sig till alla, oavsett ålder. Där finns verksamheterna Kulan och Musslan, för barn till föräldrar med psykisk ohälsa. Man jobbar även specifikt med barn 0-6 år, där barnen är anhöriga till föräldrar med funktionsnedsättning. Barngruppen Kojan vänder sig till barn 7-12 år, som är anhöriga. Syftet med Kojan är att synliggöra att barnen är anhöriga.

–Vi samverkar mycket med landsting, kyrka och föreningar och ger även handledning till personal som möter barn som anhöriga b la inom skola, fritids med mera. En jätteviktig uppgift är att försöka hitta nyckelpersoner inom olika verksamheter.

Helen Andersson, anhörigkonsulent berättade att de gjort en kartläggning och tack vare det fått ganska bra koll på vad som finns och vad som saknas inom kommunen när det gäller barn som anhöriga.

–Trots kartläggningen är det inte riktigt solklart vad som finns. Fått lite bättre koll. Vi erbjuder alltid enskilda samtal och har även syskongrupper, som barn som anhöriga kan delta i.

Margareta Hartzell, anhörigkonsulent i Stockholm:
–Vi har ett nätverk inom Sthlm stad, främst de som jobbar med äldre. Vi har inte haft uppe barn som anhörig. Det enda jag har som uppdrag är att jag ska kartlägga barn som anhörig inom organisationen.

Saber Mehdizadeh, anhörigsamordnare, Botkyrka kommun:
– Barn som anhörig har alltid varit en verklighet som vi ska jobba med. Vårt uppdrag är att hitta olika former av stöd och vi samverkar med många olika organisationer, som Röda Korset och Rädda barnen, men även med andra kommuner, bl a Huddinge. I Botkyrka har vi genomfört en utbildning för att kunna prata med barn, haft BRA-samtalsutbildningar med mera. Nu är det 20 -30 personer som är utbildade. Vi har även startat en ny grupp för nyanlända barn vars föräldrar har drabbats av trauma mm.

Helen Issayas, anhörigkonsulent i Huddinge förklarade att henne jobb främst handlar om att bygga nätverk, inte så mycket om att delta i operativ verksamhet.

–Vi är 110 000 invånare och två anhörigkonsulenter. Sedan 2018 arbetar vi med alla målgrupper, även barn som anhöriga. Vi håller på att inventera hur det ser ut hos oss inom det området.

Marie Winbo, Vallentuna kommun:
–Vi måste synliggöra den här gruppen i kommunen, därför ordnade vi bland annat en utställning i Vallentuna kulturhus, visade en film och avslutade detta med en föreläsning med Maskrosbarn. Nu arbetar vi med att kontakta nyckelpersoner i kommunen.

Mikael Nylander, anhörigkonsulent, Danderyds kommun:
–Ofta brottas vi med vår yrkesroll, vad gör vi? Är vi strateger, ska vi jobba operativt? Vi har rätt fria händer när det gäller vilken roll vi har som anhörigkonsulenter. Vi är också de enda i kommunen som ser anhörigfrågorna ur ett helikopterperspektiv. Ett problem är kontinuiteten, att vissa verksamheter faller när de förlorar en upphandling och istället kommer en ny utförare.

Senast uppdaterad 2019-06-03 av Paul Svensson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson