Stödsamtal hjälpte Christel att gå vidare

– Jag betraktas inte som nära anhörig. Därför har jag aldrig fått någon information från vården. Inte heller barnen har fått veta vilken sjukdom deras pappa lider av eller var han har vårdats under olika perioder.

Det säger Christel Ekström från Halmstad. Hon är mamma till två barn, idag 14 och 18 år gamla. När barnens pappa insjuknade för sju år sedan hade föräldrarna nyligen separerat.

– Varken jag eller barnen fick veta hur han hade det eller var han vårdades. När jag försökte få information hänvisade man till sekretessen, berättar hon.

Bästa möjliga vård

Trots att Christel Ekström separerat från sin sambo känner hon sig ändå som en anhörig.

– Vi har ju två barn tillsammans och jag vill förstås att barnens pappa ska få bästa möjliga vård och omsorg. Men på grund av sekretessreglerna har jag inte fått någon möjlighet att vara ett stöd, till exempel i samband med vårdplanering, säger hon.

Ren slentrian

Christel Ekström tror att vårdpersonalen ibland hänvisar till sekretessen av ren slentrian, istället för att aktivt fråga den som är sjuk om olika personer kan få ta del av informationen.

– Det handlar ju både om hur man frågar och hur ofta man frågar. Bara för att patienten sagt nej en gång så behöver ju inte detta svar gälla för all framtid. När man mår bättre kanske man vill att anhöriga eller någon vän ska få information och vara delaktiga, menar hon.

Har fallit bort

Att barnen inte fått någon information under sin pappas sjukdomstid tycker Christel Ekström är anmärkningsvärt.

– Det känns som om de "fallit bort" på grund av att jag inte betraktas som anhörig. Men det är ju deras pappa det handlar om, betonar hon.

2010 infördes en ny bestämmelse i hälso- och sjukvårdslagen som bland annat säger att vårdpersonalen särskilt ska uppmärksamma barns behov av information och stöd om en förälder har psykisk ohälsa, är allvarligt fysiskt sjuk eller oväntat avlider.

Stöd för egen del

Christel Ekström har dock inte märkt av den nya bestämmelsen. Ingen vårdpersonal har hört av sig till barnen för att ge information eller erbjuda dem stöd, konstaterar hon.

– Däremot har barnen deltagit i en stödgrupp för barn i svåra situationer i kommunens regi. Den var väldigt bra, även om det varit ännu bättre om det också funnits någon uppföljning, säger Christel Ekström.

För egen del har Christel Ekström fått stöd via kommunens anhörigkonsulenter. Hon har haft individuella samtal och också deltagit i olika stödgrupper.

– Jag har lärt mig att jag måste ta hand om mig själv för mina barns skull, konstaterar hon.

Christel Ekström deltog nyligen som föreläsare vid en konferens i Varberg om stöd för anhöriga till personer med psykisk ohälsa.

Senast uppdaterad 2015-01-13 av Gun Hjortryd, ansvarig utgivare Lennart Magnusson