Så fann Pia ett inre lugn

Tänk på dig själv. Se till att du gör saker som du mår bra av. Annars orkar du inte vara ett stöd för någon annan.

Det är ett av Pia Johanssons råd till anhöriga till personer med psykisk ohälsa. Och hon talar av egen erfarenhet. Pia Johansson växte upp som ensambarn tillsammans med en mamma med diagnosen bipolär sjukdom. Hennes pappa var frånvarande under större delen av uppväxten.

Pia Johansson
Pia Johansson vill dela med
sig av sina erfarenheter.

– Det har alltid varit mamma och jag så länge jag kan minnas, utom under period i tonåren då jag revolterade, berättar hon.

Självanalys ger trygghet

Under årens lopp har hon hittat redskap som gjort hennes roll som anhörig lättare. För Pia Johansson har det handlat om självanalys. Idag vet hon vem hon är och hon är trygg i sig själv.

– Jag tror att det är en förutsättning för att man ska kunna möta sin närstående på ett lugnt och sansat sätt. Jag blir inte lika lätt arg och frustrerad som förr om åren, och jag har också blivit bättre på att lyssna, berättar hon.

Pia Johansson försöker också göra saker som hon mår bra av, som att gå på massage, träffa vänner eller skriva.

– Det är viktigt att fylla på med lustfyllda aktiviteter. Jag måste ju orka stödja min mamma och samtidigt vara en bra förälder för mina egna två barn, säger hon.

Livslång oro

Oron för modern har följt Pia Johansson genom hela livet.

– När jag var riktigt liten var det min moster som hade ansvaret för mamma och som såg till att hon blev inlagd när det krisade. Under dessa perioder bodde jag hos min moster. Men ju äldre jag blev, desto större ansvar tog jag för mamma, berättar hon.

Pia Johansson berättar om en uppväxt fylld av skuld och skam. Moderns sjukdom var en hemlighet för de flesta. Ingen på skolan visste till exempel om sjukdomen.

För Pia Johansson blev tonåren en extra tuff tid. Hon ville frigöra sig från sin mamma, samtidigt som hon visste hur beroende modern var av henne.

– Min självkänsla var noll på den tiden. Jag sökte bekräftelse och levde ett ganska självdestruktiv liv under en period, berättar hon.

När Pia Johansson var 18 år flyttade hon hemifrån. Det var ett svårt beslut, men hon kände att hon var tvungen att skapa sig ett eget liv. Efter hand blev tillvaron lugnare. Pia Johansson skaffade två barn och utbildade sig till hälsovägledare.

– Jag kände att jag vill arbeta med människor och stötta dem att leva mera hälsosamma liv, berättar hon.

Förlösande gråt

Den tvååriga utbildningen blev en vändpunkt för henne.

– Under utbildningen fick vi bland annat läsa om psykoser. När jag skulle berätta om min uppväxt började jag gråta. Jag grät mig igenom hela berättelsen, tillsammans med de andra i klassen. Det var förlösande och gjorde det möjligt för mig att börja bearbeta min uppväxt. Samtidigt väcktes andra frågor. Hur vill jag själv vara som förälder? Ja, det blev en omtumlande inre resa för min del, berättar hon.

Pia Johansson arbetar idag med hälsoutveckling och stödjande samtal, dels som anställd, dels i ett eget företag. Mycket tid läggs också på uppdraget som anhörigambassadör för den nationella kampanjen Hjärnkoll. Hon håller bland annat föredrag, både för allmänheten och för personal i kommun och landsting. Därtill skriver hon på en bok om sin uppväxt och hur man kan jobba med sig själv.

– Jag vill dela med mig av mina erfarenheter som anhörig. Och så jag vill hjälpa till att minska de fördomar som finns i samhället kring psykisk ohälsa, förklarar hon.

"Jag önskar att någon sett mig"

När Pia Johansson ser tillbaka är det mycket som hon önskat varit annorlunda under uppväxten.

– Om jag hade fått stöd hade mina tonår inte varit så turbulenta. Jag önskar att någon sett mig och lyssnat på mig. Att någon frågat hur jag hade det. Att någon brytt sig om just mig.

Pia Johanssons mamma har nu hunnit bli över 70 år. Sjukdomen har klingat av och Pia Johansson upplever att modern mår mycket bättre än tidigare. Kanske har det med ålderdomen att göra, funderar hon.

– Men jag oror mig ändå till och från, och ibland faller jag tillbaka i gamla mönster och börjar leta efter sjukdomstecken. Då är jag glad att jag har redskap att ta till som gör mig lugn igen, säger hon.

Text: BARBRO FALK

Senast uppdaterad 2014-02-13 av Gun Hjortryd, ansvarig utgivare Lennart Magnusson