Involverade anhöriga leder till ökad förståelse

De anhöriga behöver involveras mer vid samsjuklighet, till exempel missbruk i kombination med depression. Då kan insatserna från olika aktörer bli mer begripliga - och behandlingen mer framgångsrik. Det framgår av en uppsats i social arbete vid Örebro universitet med rubriken "Man överlever, men man lever inte - en kvalitativ studie om anhörigas erfarenheter av samsjuklighet och samverkan".

Samsjuklighet är ett begrepp som används när man talar om missbruk i kombination med fysisk eller psykisk ohälsa, till exempel ångest och depression. Hälso- och sjukvården och socialtjänsten har ett gemensamt ansvar för dessa personer.

Det övergripande syftet med uppsatsen har varit att kartlägga vilka erfarenheter anhöriga har av denna samverkan mellan socialtjänst och hälso- och sjukvård, på vilket sätt socialtjänsten uppmärksammat och behandlat deras närståendes samsjuklighet, samt hur insatserna skulle kunna göras mer begripliga för anhöriga och deras närstående.

Uppsatsen visar bland annat att en bra relation mellan socialtjänst och anhörig – där de anhöriga får stöd och känner sig inkluderade i arbetet – skapar förutsättningar för en mer framgångsrik behandling. Om de anhöriga däremot inte involveras, och om kommunikationen är otydlig, minskar de anhörigas kraft och förmåga att vara ett socialt stöd.

Mer information

Hela uppsatsen går att läsa här (öppnas i nytt fönster).

Senast uppdaterad 2019-10-15 av Barbro Falk, ansvarig utgivare Lennart Magnusson