Hur närmar man sig en person med en begynnande demenssjukdom som inte är kränkande för någon av oss?

Mamma har uppvisat vad som tolkas som begynnande ... demens? ... sedan några år, men utan att vara medicinskt skolade vet man inte med säkerhet vad det är. Det som är jobbigt med hennes "tillstånd" är att "dålig syn" (upprepas i det oändliga dagarna lång) är hennes förklaring till allt, att hon inte vet hur köttbullarna skall värmas men väl kaffet, att räkningen g(l)öms undan etc. Hon själv börjat forma på att vara tom i huvudet och sakna tankar, men uttrycker det inte själv för läkare vid läkarbesök för att det hör till åldrandet. Har för två år sedan försökt få dem (hälsocentralen) att göra något åt saken, men får PUL slängt i ansiktet. Som anhörig måste jag således stå framför läkaren och berätta om iakttagelser som gjorts inför henne, vilket kommer såra henne djupt eftersom hon ännu är någorlunda med och "bara" på väg in i dimman. Det finns ingen demenssjuksköterska i kommunen och att ta hem en sådan skulle såra mamma. Att höra det eviga "dålig syn" utan att diagnos och ev. åtgärd sätts in, tär på.

Hur kommer vi till rätta med detta på ett sätt som inte är kränkande för någon av oss?

Svar: Det du beskriver är sannerligen ingen lätt situation vare sig för din mamma eller för dig som anhörig. Vi vill nog alla behålla vår integritet och inte göra något som kan upplevas kränkande. Det kan då bli ett dilemma när man samtidigt som anhörig upplever att något har förändrats hos den närstående.

Att förutsättningslöst utreda vad din mors eventuella kognitiva svikt kan bero på skulle kunna hjälpa både din närstående och dig som anhöriga. (Från WikipediA: Kognition är en psykologisk term och kan kort förklaras som en samlingsterm för de mentala processer, normalt viljestyrda, som handlar om kunskap, tänkande och information).

Om det skulle vara så att man misstänker en demenssjukdom så bör man, utifrån Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom, genomföra en så kallad basal demensutredning. Den grundar sig på en sammanvägning av:

  • strukturerad anamnes, intervjuer med anhöriga, bedömning av fysiskt och psykiskt tillstånd, bedömning av kognition genom kognitiva test
  • strukturerad bedömning av funktions- och aktivitetsförmåga
  • blodprovstagning för att utesluta andra tillstånd som kan orsaka kognitiv svikt
  • strukturell hjärnavbildning med datortomografi som kan bidra till att identifiera kognitiv svikt och utesluta andra tillstånd i hjärnan som kan orsaka kognitiv svikt.

Hur får man då detta till stånd utan att det upplevs kränkande för någon av er? Kanske skulle ett alternativ vara att du ensam som anhörig tar kontakt med förslagsvis en distriktsläkare och berättar om din egen oro för din mamma? Ett annat alternativ till stöd för dig är att ta kontakt med någon person som arbetar med anhörigstöd i din egen kommun. Du kan nå den personen via kommunens växel. Information om anhörigstöd kan också finnas på kommunens hemsida.

Senast uppdaterad 2013-04-18 av fredrik, ansvarig utgivare Lennart Magnusson