Chefens fråga förändrade allt

– Jag har nog aldrig tänkt på mig själv som anhörig. Jag är mamma, det är en självklarhet att jag ska finnas där för min son.
Mia Pedersen är en vanlig mamma, från en helt vanlig familj. Hon bor i Hässleholm tillsammans med sina två barn, en son på 17 år och en dotter på 19 år. Mia arbetar på ett gruppboende för funktionshindrade vuxna. Arbetet innebär att hon har sovande jour och behöver vara på arbetet under nätterna.Mia Pedersen

Mias livs- och arbetssituation förändrades när hennes son hamnade snett under tidig tonår. Inledningsvis handlade det om problem i skolan, därefter eskalerade problemen i missbruk och kriminalitet. Hemsituationen försvårade Mias arbete avsevärt.

– Det hände att både polisen och socialen ringde mig mitt i natten och bad mig komma på en gång för att hämta min son. Men jag kunde ju inte lämna jobbet utan att hitta en ersättare.

Hon lärde sig snabbt att läsa av sonens signaler och visste ofta redan i förväg när natten skulle bli problematisk. Då hände det att hon sjukskrev sig.

– Det var många gånger jag satt hemma och grät innan jag skulle gå till jobbet. Jag ville vara hemma hos pojken, men jag var tvungen att jobba.

Mia kände sig tvungen att själv hitta kreativa lösningar för att kunna hantera både sitt arbete och sin livssituation.

– Jag har fixat och trixat, bytt skift med kollegor och tagit ut komptid med kort varsel. Men efter en tid började jag känna mig omständlig, som en dålig kollega. Arbetskamraterna hamnar ju i kläm när det fattas folk. Varje gång jag var tvungen att ringa för att sjukanmäla mig hade jag en klump i magen.

En viktig fråga

Det var vid ett medarbetarsamtal allt förändrades. När de hade gått igenom alla punkter på dagordningen avslutade Mias chef med att fråga: "Hur är det Mia, är det något annat du tycker att jag borde känna till?"

– Historien bara rann ur mig, det var en stor lättnad att berätta. Men eftersom frågan var så öppet ställd kunde jag ju ha valt att inte berätta om jag inte hade velat.

Under medarbetarsamtalet kom de överens om att Mia under en tremånadersperiod skulle ha möjlighet att ta ut akut ledighet vid behov. Det visade sig när perioden var över att Mia bara hade behövt vara ledig i tre dagar.

– Jag började må bättre bara genom att veta att jag kunde lämna arbetsplatsen med kort varsel om jag behövde. Jag är helt övertygad om att jag hade tvingats sjukskriva mig på grund av stress om vi inte hade funnit en lösning. Att arbetsgivaren förstod var det största stödet.

Efter medarbetarsamtalet började Mia succesivt berätta för sina kollegor i arbetslaget.

– Jag valde att berätta för dem en och en i egen takt. Vissa ville jag dra hela historien för medan andra kanske bara behövde känna till att jag hade det struligt hemma. Det var en jättelättnad att äntligen berätta min stora hemlighet.

Förebyggande insatser och rutiner

Mia menar att arbetsgivare kan ha mycket att vinna på att identifiera och stödja anhöriga på arbetsplatsen.

– Genom att arbeta förebyggande kan man se till att det inte behöver gå så långt som till sjukskrivningar och rehabiliteringsinsatser.

Hon anser också att det är viktigt att implementera anhörigtänket i det löpande arbetet.

– Det går inte att ta upp frågan en gång och tro att det ska vara avklarat. Anhörigskap kan ju komma plötsligt, då är det viktigt att det finns rutiner. Det är viktigt att komma ihåg att det kan drabba vem som helst när som helst.

Mia tror att arbetsgivare kan känna en tveksamhet inför att börja arbeta systematiskt med anhörigfrågor.

– Många kanske tror att det skulle innebära massor av extraarbete och ökade kostnader. Men det behöver det inte alls göra. Det handlar om att med små medel underlätta för en medmänniska. I slutändan kommer det att innebära en rad positiva effekter för arbetsgivaren.

För stunden är Mias hemsituation mycket bättre. När hon ser tillbaka är hon väldigt tacksam över att hon har haft både förstående chefer och kollegor.

– Jag har fantastiska arbetskamrater och trivs jättebra på mitt arbete. Jag blir nog kvar här tills jag är pensionär, avslutar Mia med ett skratt.

Text och foto: Emelie Danielsson

Senast uppdaterad 2013-04-22 av Karin Holmåker, ansvarig utgivare Lennart Magnusson