Social delaktighet, kön och mångkulturella frågor

Äldre personer med utländsk bakgrund får oftast mindre offentlig vård och omsorg än äldre som är födda i Sverige. Dålig information om äldreomsorgen, olika syn på  åldrande, svårigheter med språk och svensk mat som man inte är van vid, är orsaker till att äldre personer med utländsk bakgrund inte använder kommunens tjänster. Däremot kan SKL, Sveriges kommuner och landsting visa att en tredjedel av kommunerna säger att deras personal i vården och omsorgen har både språk- och kulturkunskaper. Sex av tio kommuner säger också att de kan servera mat från olika kulturer. Ändå använder få dessa tjänster.

Forskning om etnicitet och anhörigvård är fortfarande ovanlig och det finns få goda exempel som kommunerna kan lära sig något från. Det är därför svårt att få fram ny kunskap. Men mycket visar att människor känner samma känslor inför att vårda en anhörig oavsett vilket land man är född i. Känslan av tillfredsställelse genom vårdandet på samma gång som man kan känna sig låst återkommer i många av studierna.

De flesta anhöriga med utländsk bakgrund känner ett stort ansvar för sina äldre familjemedlemmar. Även om inte alla bor tillsammans med sina äldre anhöriga är tillsyn, hjälp och stöd till de äldre en del av deras liv. Många upplever sig inte som anhörigvårdare utan ser det som en naturlig del av livet. Det är också vanligt att man inte vill använda sig av den svenska äldreomsorgen och hemtjänsten. De äldre vill helst vårdas av sina barn som  försöker göra som föräldrarna vill även om de förvärvsarbetar. Vård inom familjen ses som den bästa och man skickar till och med föräldrarna till släktingar utomlands om ingen kan vårda dem i Sverige. Många barn försöker också skydda de äldre från de förändringar som invandringen medfört. De uttrycker samtidigt en osäkerhet om hur länge de ska kunna vårda sina anhöriga men vill göra detta så länge de kan. För egen del finns en oro inför framtiden.

”Att bli gammal i Sverige är inget jag ser fram emot. Jag är rädd hur jag kommer att bemötas, om mina barn har kvar mina, våra värderingar. – Men mamma behöver inte tänka på det. Hon har oss”
 (Hildeblom 2003).

Idag är 70 procent av kommunernas anhöriganställningar anhörigvårdare med utländsk bakgrund. Anhöriganställningen ger samma rättigheter som ett vanligt arbete. För dem som arbetar så kan vården av de närstående försvåra deras egen integration i det svenska samhället. Speciellt yngre släktingar som nyligen flyttat till Sverige kan inte ta andra arbeten eftersom de förväntas vårda äldre släktingar. Men många vill utbilda sig för att få ’ett riktigt arbete’ och en bättre ekonomisk situation.

Studier visar att kommunerna behandlar äldre invandrare som en homogen grupp, som om alla vore lika med samma behov. Kommunerna måste istället skapa tjänster som passar var och en. Samtidigt samarbetar få kommuner med invandrarorganisationerna. Endast åtta procent av kommunerna säger att de samarbetade med invandrarföreningar 2006.

Det finns kritik mot att kommunerna tycker det är lättare att ge ekonomiskt stöd till anhörigvårdare än att erbjuda tjänster som är kulturellt anpassade. Man menar att äldreomsorgen inte vill blanda sig i familjernas situation. Därför behövs det utbildning och handledning för personal som ofta kommer i kontakt med personer av olika kulturell bakgrund.

Anhöriganställningar med samma rättigheter som ett vanligt arbete och med möjligheter att träffa kollegor i samma situation är förslag som tas upp i studierna. Ett annat förslag är seniorboende eller särskilt boende med flerspråkig personal och kulturellt anpassad kost. I Göteborg finns flerspråkig hemtjänst i privat regi och är även på gång i Malmö. Flerspråkig vård- och omsorgspersonal får oftare arbete idag än tidigare. Det finns också äldreboenden för en viss etnisk grupp på flera håll i landet, oftast grupper som varit länge i Sverige och som haft starkt drivande föreningar bakom sig. Helt klart är att forskare och företrädare för olika etniska grupper måste börja tala med varandra för att tillsammans utveckla metoder för att nå anhörigvårdare med utländsk bakgrund. 

Frågor om kön

En forskningsrapport visar att övergången från betald till obetald vård som utförs av släktingar har påverkat män och kvinnor på olika sätt. Resultatet kan sammanfattas så här:

  • Det är mest döttrar och andra kvinnliga släktingar som ger hjälp och stöd till äldre släktingar. 70 procent av all anhörigvård i hemmet utförs av kvinnliga släktingar. De vårdar också mer och fler personer än männen.
  • Det är främst bland äldre kvinnor som det har skett en övergång från hemvård till anhörigvård. Då kvinnor lever längre är de i högre grad beroende av hjälp utifrån.
  • Vården av äldre män sker främst i hemmet av hustrun.
  • Vårdande män får oftare hjälp av hemtjänst och andra släktingar än vad vårdande kvinnor får.
  • Äldre kvinnor får oftare hjälp som de inte vill ha än äldre män.

Två studier om avlönade anhörigvårdare visar att 85 procent var kvinnor, de flesta arbetare och att 14 procent var över pensionsåldern. En fjärdedel hade arbetat oavlönat i mer än tio år innan de fick betalt. Det finns starka skäl till att ekonomiskt stöd till anhörigvårdare inte bör ersätta en professionell vård. En väl fungerande samhällsservice för äldre är ofta det bästa stödet för anhöriga till äldre i behov av vård.

En studie om anhörigvårdare med utländsk bakgrund visade på en dubbel diskriminering av kvinnorna. Kvinnorna sade dubbelt så ofta som männen att de fått sämre ekonomi  av vårdandet. Kvinnor utför 92 procent av den vård av äldre personer som samhället finansierar. Många som arbetar med att vårda äldre tar dessutom hand om äldre släktingar på deltid och fortsätter efter pensionen att vårda sina män i hemmet.

Det är tre gånger vanligare att döttrar ger stöd och hjälp till sina föräldrar än att söner gör det. Döttrarna ger också mer hjälp och stöd än sönerna. Betydligt fler kvinnor minskar också arbetstiden eller lämnar sitt arbete för att vårda någon närstående.

Det behövs många, nya förslag för att kvinnor inte ska bli sjuka av att vårda och för att se till att de inte förlorar pengar på det. Men, poängterar forskaren Szebehely, ”Den kanske allra största utmaningen för jämställdhetspolitiken på äldreområdet är att hitta vägar att utnyttja den enorma arbetskraftsreserv som män utgör som anhörigvårdare och i ännu högre grad som omsorgspersonal”.

Referenser

Senast uppdaterad 2016-01-07 av Fredrik Jansson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson